Tuna by, Uppland, år 1900. Kyrkan är fylld till bristningsgränsen när Matildas farmor ska begravas. Och prästen är långrandig. När kistan äntligen bärs ut suckar Matilda av lättnad. Hon följer sina föräldrar och systern Stina ut. Att de alla fyra är samlade får det att krypa i henne av obehag. Det är flera år sedan hon var en naturlig del av familjegemenskapen. Det enda som värmer Matilda nu är att husbonden och frun på Storängen, där hon tjänar som piga, nickar vänligt och att hon får en glimt av barndomsvännen Johan. Ja, tänk vad hon gladde sig när hon fick veta att de städslat honom som dräng!

”Hon var en sådan förtjusande rar människa.”  Vid graven noterar Matilda att de oväntade orden om farmor fälls av en av de två främmande kvinnorna som utmärker sig genom sina eleganta kläder och en tjusig hästskjuts väntande vid grinden. Tänk om farmor, som kunde vara både sträng och elak, en gång i tiden var rar? Tanken svindlar.

Under gravölet hemma hos faster hamnar Matilda i gräl. Ingen tycks förstå varför hon drömmer om något annat än livet som piga. Och snart känns allt än värre. Hon får veta att det är Stina som får ärva farmors syskrin, trots att det inte är hon som är duktig med nål och tråd. Själv får hon nöja sig med en kartong med gamla papper och nyckeln till en klädkista.

Bara någon dag senare är kartongen försvunnen och det hårda, enformiga livet som piga tar vid. Kanske är det därför Matilda nästan genast förlorar sitt hjärta till Storängens nye dräng, Valter? Hon fullkomligt drunknar i hans ögon och de delar drömmen om att söka sig ett nytt liv i Uppsala. Det har ju Frida, Matildas käraste vän, redan gjort, och Matilda har lovat att komma efter.

Men så sker något som får många i byn att våndas och undra. Är kärleken bara av godo – eller kan den göra oss blinda för faran …?