Sanning, lögn och konsekvens

”Den åtalade döms således till villkorlig dom samt sextio dagsböter à etthundra kronor.” Tingsrättens ordförande samlar ihop sina papper, böjer sig fram och spänner blicken i henne. ”I övrigt skulle jag också rekommendera den åtalade att på frivillig basis söka någon form av behandling, förslagsvis aggressionsterapi.”

Tio minuter senare står Astrid Lindäng utanför Rådhuset tillsammans med sin advokat. ”Aggressionsterapi …” mumlar hon. ”Jag vet inte ...” Men advokaten betonar att det är viktigt att hon söker hjälp för de vill verkligen inte stå här igen om några månader. Han kommer att mejla henne kontaktuppgifter till en terapeut direkt efter lunch, säger han och skyndar i väg med mobilen tätt tryckt mot örat.

Det är inte bara tingsrättens ordförande som föreslår att Astrid ska söka hjälp. ”Du måste gå och prata med någon.” Det är säkert fem, sex personer i hennes närhet som sagt samma sak efter allt som hänt. Och därför är hon här, framför en leende kvinna iklädd birkenstocksandaler och med ett anteckningsblock i högsta hugg. Det är det första besöket av tio.

Astrid Lindäng, hon som alltid gjort rätt för sig. På jobbet, i familjen, ja, i hela samhället, hon ska plötsligt gå i aggressionsterapi. Varför? Vad är det som hänt? Så börjar hon berätta. Men kanske inte allt. Och inte alltid sanningen.

Astrids berättelse börjar i juni när hennes make sedan urminnes tider lämnar henne under förödmjukande former och hon finner för gott att stanna kvar i sängen resten av sommaren – både sjukskriven och semesteranmäld, då och då kontaktad av de båda vuxna barnen.

Allt förändras en eftermiddag i augusti när värmen är så tryckande att Astrid får för sig att ta ett dopp i sjön. Det är där, mellan stranden och skogsbrynet, som hon överraskas av åskan och slås till marken av en blixt. Hon vet fortfarande inte hur hon tog sig därifrån. När hon morgonen därpå vaknar upp hemma i sin fuktiga baddräkt är allt som vanligt. Och helt annorlunda. Astrid Lindäng har fått nog. Hon är heligt förbannad …