Skam
Inbunden
Förväntas skickas under v.{{selectedProduct.ReleaseWeek}}
Förväntas skickas under v.{{selectedProduct.ReleaseWeek}}
Sista starka delen i Ann-Helén Laestadius hyllade Sápmitrilogi
Efter succén med Stöld – som vann Årets bok 2021 och filmatiserats av Netflix – samt den hyllade och prisnominerade Straff är Ann-Helén Laestadius nu tillbaka med Skam – den tredje efterlängtade delen i Sápmitrilogin. Här bjuds på känslofylld läsning om omöjlig kärlek, förlust av språk och identitet och längtan efter att få höra till och duga.
Kiruna 1998. Ritva och Jaana är utan tvekan dugliga och starka kvinnor. I deras arbetslag har Marina hamnat och hon sticker ut. De har kraftiga överarmar som spänner under arbetsrockarna och stadiga lår som håller dem på fötterna i skolbespisningen från tidig morgon till kvällen med ytterligare matlagning åt hungriga makar och kräsna tonåringar. Medan Marina närmar sig trettio och är utan både karl och barn, har klena armar och ben magra som på en renkalv.
Redan första arbetsdagen frågar kollegorna ut henne medan de unnar sig en snabb kopp kaffe i matsalen innan ungarna kommer. De är misstänksamma, nog märker Marina det. Farbror Sture och hans gelikar som bor i byarna runtom stan har ett rykte om sig. Det finns några namn som får folk att dra slutsatser. Men det är svårt att säkra ett släktskap utan att fråga rakt på sak och de flesta låter bli. Men nog vill Ritva gärna veta om Marina är en sån. Det är inte konstigt att Marina drar sig för att säga sitt efternamn. Och inte hjälper det att nämna mammas flicknamn heller. Det är nästan än mer märkt av sin historia.
Efter arbetsdagens slut går Marina hem till en tyst och tom lägenhet där hon känner sig bevakad av granntanten ovanför. Lillasyster Jessica med sambo är på semester och varken mamma, pappa eller någon annan i släkten har tagit kontakt. För visst måste de väl ha hört att hon är tillbaka?
Det är ett år sedan Marina hastigt lämnade Kiruna och reste söderöver. Det hon inte visste då var att hemortens och själva livsrötternas dragningskraft inte skulle gå att stå emot så nu är hon hemma igen. Men rädslan för vad släkten ska säga om det oförlåtliga är starkare än någonsin. Det hon gjorde och flydde ifrån kastar mörka skuggor över både henne och familjen.
Och nu, tillbaka på gatorna i stan och längs stigarna i byn påminns Marina alltmer om sin barndom. Den uppväxt som tvingat henne till självförakt men också en plågsam, ständig oro för att straffas för sina synder. När började skammen? Är den bara hennes? Kan hon komma vidare med de sår hon ärvt och finna läkning? Och finns det minsta hopp om att få höra till, duga och kanske finna kärleken på nytt?
Läs mer
Ann-Helén Laestadius
Ann-Helén Laestadius, född 1971, är författare och journalist. Hon är uppvuxen i Kiruna och har sina samiska och tornedalska rötter i Nedre Soppero. Sedan 2001 är hon bosatt i Solna. År 2007 debuterade hon med ungdomsboken Sms från Sopperon, när hon vann en manustävling. 2016 kom Tio över ett, som tilldelades Augustpriset i kategorin bästa barn- och ungdomsbok. 2017 vann hon även Norrlands litteraturpris och var sommarpratare i Sveriges Radios P1. Ann-Helén Laestadius återvänder alltid till rötterna i Kiruna och Norrbotten i sina böcker. Ofta skriver hon om identitet, att tillhöra olika kulturer och inte minst familjens och släktens betydelse. Stöld (2021), hennes första roman för vuxna, blev en stor framgång. Den har älskats av över hundra tusen läsare, tilldelats flera utmärkelser, bland annat Årets Bok 2021, och sålts till ett tjugotal länder. I romanen Straff (2023) fortsatte hon sin skildring av samernas liv och utsatthet. Skam (2025) är den avslutande delen i hyllade Sápmitriogin.
Sista starka delen i Ann-Helén Laestadius hyllade Sápmitrilogi
Efter succén med Stöld – som vann Årets bok 2021 och filmatiserats av Netflix – samt den hyllade och prisnominerade Straff är Ann-Helén Laestadius nu tillbaka med Skam – den tredje efterlängtade delen i Sápmitrilogin. Här bjuds på känslofylld läsning om omöjlig kärlek, förlust av språk och identitet och längtan efter att få höra till och duga.
Kiruna 1998. Ritva och Jaana är utan tvekan dugliga och starka kvinnor. I deras arbetslag har Marina hamnat och hon sticker ut. De har kraftiga överarmar som spänner under arbetsrockarna och stadiga lår som håller dem på fötterna i skolbespisningen från tidig morgon till kvällen med ytterligare matlagning åt hungriga makar och kräsna tonåringar. Medan Marina närmar sig trettio och är utan både karl och barn, har klena armar och ben magra som på en renkalv.
Redan första arbetsdagen frågar kollegorna ut henne medan de unnar sig en snabb kopp kaffe i matsalen innan ungarna kommer. De är misstänksamma, nog märker Marina det. Farbror Sture och hans gelikar som bor i byarna runtom stan har ett rykte om sig. Det finns några namn som får folk att dra slutsatser. Men det är svårt att säkra ett släktskap utan att fråga rakt på sak och de flesta låter bli. Men nog vill Ritva gärna veta om Marina är en sån. Det är inte konstigt att Marina drar sig för att säga sitt efternamn. Och inte hjälper det att nämna mammas flicknamn heller. Det är nästan än mer märkt av sin historia.
Efter arbetsdagens slut går Marina hem till en tyst och tom lägenhet där hon känner sig bevakad av granntanten ovanför. Lillasyster Jessica med sambo är på semester och varken mamma, pappa eller någon annan i släkten har tagit kontakt. För visst måste de väl ha hört att hon är tillbaka?
Det är ett år sedan Marina hastigt lämnade Kiruna och reste söderöver. Det hon inte visste då var att hemortens och själva livsrötternas dragningskraft inte skulle gå att stå emot så nu är hon hemma igen. Men rädslan för vad släkten ska säga om det oförlåtliga är starkare än någonsin. Det hon gjorde och flydde ifrån kastar mörka skuggor över både henne och familjen.
Och nu, tillbaka på gatorna i stan och längs stigarna i byn påminns Marina alltmer om sin barndom. Den uppväxt som tvingat henne till självförakt men också en plågsam, ständig oro för att straffas för sina synder. När började skammen? Är den bara hennes? Kan hon komma vidare med de sår hon ärvt och finna läkning? Och finns det minsta hopp om att få höra till, duga och kanske finna kärleken på nytt?
Läs mer