Släpp ingen jävel över bron

30 november 1939. Ett moln tycks hänga över lägenheten där Karl hyr in sig hos Greta och Jens. Karl är besviken, varför har Stalin valt att anfalla Finland just på hans födelsedag? Efter att ha kånkat sopkärl från stinkande bakgårdar hela dagen, det enda påhugg han kunnat få, och därefter besökt kommunistpartiets klubblokal, där han hamnat i gräl, har han äntligen fått sig något till livs vid Gretas köksbord. Men där blossar ännu ett ordkrig upp. Jens vill kanske inte fortsätta hyra ut till en kommunist, oroar sig Karl när han senare kryper ner i den alltför korta kökssoffan. Men så smyger Greta in i köket, gratulerar på födelsedagen och sticker till honom ett kuvert med sedlar. De är från Greta och hennes pappa Herman, som ordnat sopjobbet åt Karl, och vet att han har svårt att få ihop till livets nödtorft.

Gåvan blir en vändpunkt för Karl. Aldrig mer ska han utsätta sig för de andra unga kommunisternas förakt, aldrig mer ska han kånka sopor. Och bara en kort tid senare sker det oerhörda: Karl får en tjänst som vaktmästarbiträde på Stockholms Högskola, invid Observatorielunden. Och det är där han möter henne för första gången, den hemlighetsfulla Viola – en elegant studentska för vars skull han snart är beredd att göra allt. Samtidigt trappas kriget upp och Sverige går in i beredskap. Det tycks bli allt farligare att, som Karl, misstänkas för samröre med kommunisterna.

Det Karl ännu inte vet är att Viola är förlovad med en tjugo år äldre direktör. Inte heller att hon har ett förflutet hon till varje pris vill dölja. När så Karl plötsligt försvinner mitt under den iskalla krigsvintern inser Viola att skulden kanske är hennes. Hon riskerar allt för att rädda honom …