Rovdjur

Annie kikar ner i väskan. Våtservetter, nappar, handdukar, smakportionerna med hemgjort potatismos – allt som behövs för en dag i parken. En stund senare öppnar hon grinden till Svanparken och går mot bordet där hon och de andra i mammagruppen brukar fika – hon är som vanligt först på plats.

Medan hon packar upp småpratar hon med William som strålar i kapp med solen. Nynnande bär hon honom sedan till babygungan och ger honom fart. Den sju månader gamla babyn kiknar av skratt.

Sedan Annie tagit några foton som hon tänker lägga upp under hashtaggen ljuvligdagiparken, börjar hon sjunga. ”Här kommer lilla William, hå hå, ja ja.”. Det är mammagruppens äldsta mamma, Nathalie Svensson, som brukar införliva barnens namn i visorna. Hon är läkare och påstår att det är ett effektivt sätt att få barnen att koppla namnet till en positiv känsla.

När Annie sjunger visan för tredje gången hör hon steg bakom sig. Är det Nathalie, Victoria, Daria eller Susanna? Men varför hälsar de inte? Just som hon ska vända sig om hörs ett klickande ljud och en intensiv smärta bränner till mellan skuldrorna.

Annie rasar ihop. Smärtan i musklerna är olidlig. I ögonvrån ser hon hur en svartklädd person med handskar, uppdragen luva och svart munskydd sliter upp William ur gungan. Så försvinner främlingen med hennes son. Kvar på marken ligger Annie och den bortrövade babyns ena sko.

När psykiatrikern, tillika medlemmen i Nationella gärningsmannaprofilgruppen, Nathalie Svensson kommer till parken med sonen Noah och chockad inser vad som hänt ringer hon genast 112. Snart är både Nathalie och hennes sambo, kriminalkommissarie Johan Axberg, indragna i ett av sina mest mardrömslika fall någonsin …