Folk som sår i snö

Mitt i den svartaste vargavintern får åttiofemåriga Máriddja sin dom. I ett rum med gräsliga akvareller på väggarna har hon konsekvent vägrat möta den kvinnliga läkarens blick.

”Och hur har du det hemma”, frågar doktorn med huvudet empatiskt på sned. ”Jag förstår att det här är svårt att ta in, Maria, om inte annat kan vi tillhandahålla samtalsstöd till din man.”

Mariddja blir så förskräckt att hon glömmer irritera sig på att läkaren ännu en gång kallat henne för Maria. När läkaren beskriver det som ett stort trauma att förlora sin andra hälft efter så många år förklarar hon att hennes man – faktiskt – tagit bort alla sina hundar själv. Och det är klart att han lipat när han trott att ingen sett, men sen har det inte dröjt länge innan han är som ny igen.

När Máriddja jämför sin egen bortgång i cancer med att avliva ett husdjur är läkaren nära att tappa all professionalitet. Hennes ögon blir tallriksstora och munnen bara gapar medan Máriddja raskt samlar ihop sina pinaler och tackar för sig.

Vid busshållplatsen gräver Máriddja fram sin ålderstigna mobil och kastar den i sopkorgen. Inte en kotte ska få veta något om detta. Allra minst maken, Biera. Den här skiten är bara mellan hennes skapare och Máriddja själv.

Men väl hemma hos Biera hittar Máriddja ändå någon att anförtro sig åt. Hon heter Siri och är växeltelefonist i den nya telefonmaskinapparat som gubben skaffat bakom hennes rygg.

Samtidigt har Kaj, som ganska nyligen förlorat sin mamma, och hans kärva sambo Mimmi, hittat ett perfekt nytt hem. Ett billigt, icke renoverat hus från sjuttiotalet, långt uppe i Norrbotten. Kanske är det här som Mimmi kommer våga be honom om det hon längtar efter mer än allt? Kanske är det också här Kaj kan få svaret på den stora hemlighet hans egensinniga mamma tagit med sig i graven …?