Djuphamn

Det är Ylva som gör den skrämmande upptäckten, på fjorton meters djup i Ångermanälvens iskalla vatten. Ficklampan ger henne bara några meters sikt och först får hon syn på den sjunkna bron. Sandöbron som störtade ner i vattnet under bygget för över hundra år sedan och nu vilar på älvens botten som en spetsig katedral. Ylva sträcker fram handen och snuddar nästan vid träet, hon förstår varför andra dykare kallar den för Kyrkan. Hon simmar genom öppningen, och i det kompakta mörkret blir hon plötsligt osäker på åt vilket håll hon ska fortsätta. Pulsen ökar ännu mer när hon får hon syn på ett stort vrak, och förstår att hon kommit till en outforskad del av lämningarna här nere. Intill fartyget, halvt nedsjunket i dyn, får hon syn på något som gör det svårt att andas. Ett skelett av en människa …

Nyheten om fyndet i älven gör att historien om den försvunna Lina blossar upp igen. Inte minst i tidningen som ännu en gång visar skolfotot på henne där hon ler sitt ljuva leende, det som togs innan hon försvann en natt i början av juli 1996. Men skelettet visar sig tillhöra en man, och polisen Eira som är gravid i sjätte månaden och har inre tjänst, undersöker omständigheterna kring mannens död. Trådarna leder tillbaka till 1960-talet i Ådalen och världen, med hårda politiska konflikter, stora drömmar om frihet och mord ...

Och vem är far till barnet som Eira väntar? Hon vet inte säkert själv, antingen är det Ricken, som hon alltid har haft starka band till sedan tonåren. Han som får henne att känna sig fullständigt trygg trots att hon vet att ett liv med honom inte skulle vara det minsta ordnat eller stabilt. Det kan också vara en kollega som är pappan. Samtidigt som veckorna räknas ner mot förlossningen, kryper sanningen om den döde allt närmare Eiras liv, och hennes egen familj …