Alltid i december

Jag saknar er, alltid.

Sedan Josie Morgan för många år sedan förlorade sina föräldrar i en tragisk olycka just under julhelgen har hon varje år i december skrivit ett brev till dem med de fyra orden. Så också denna jul.  De senaste tjugo åren har hon aldrig någonsin sett fram emot att fira jul. Hon fasar alltid för den dagen och minnena som väcks då. Men just i år är Josie extra ledsen, det ser ut att bli en särskilt bedrövlig helg i år. Hon har precis sparkat ut sin otrogne pojkvän, hennes bästa vän ska iväg på en långväga resa, så Josie inser att hon kommer att få tillbringa julen alldeles ensam …

Men först måste hon posta det viktiga brevet. Hon ger sig därför ut på cykel i den kalla, fuktiga och mörka decemberkvällen. På gatan framför henne ser hon en familj strosa fram utan jäkt, en mamma, en pappa och en liten pojke med ett diadem med renhorn guppandes på huvudet. Han håller sina föräldrar i var sin hand och hoppar lyckligt fram på trottoaren, det påminner Josie om henne själv och hennes föräldrar, när hon som 9-åring hoppat fram på samma sätt mellan dem med ett brev till tomten på Nordpolen i kappfickan … Det var sista gången. Sedan dess är det ett annat brev hon lägger på lådan.

Ett högt tutande rycker Josie tillbaka till nuet. Hon trampar på allt snabbare och försöker blinka bort tårarna som rinner nerför hennes kinder, det är då hon plötsligt upptäcker en taxibil mitt på cykelbanan, passagerardörren öppnas och en man kliver ur. Josie fumlar med bromsarna, men krocken är oundviklig. Hon kör på mannen och slår sedan i asfalten med en hård duns. Full av ursäkter och skam ber hon rodnande främlingen om ursäkt, men det enda hon uppfattar av honom är en markerad haka, ett par gröna ögon och ett lockigt hår när han korthugget svarar henne att allt är okey. Men det verkar inte så. Han låter en smula grinig när han svarar henne.

Ingen av dem anar än att mötet blir början på något mycket speciellt. Livet förändras för dem båda för alltid denna decemberdag …