Om du var min

Svartå, 1782. 16-åriga Christina Sporre driver på hästen så att de flyger fram över ängarna. Stoet löddrar och pälsen är svettig av den hårda ritten. Christina själv är andfådd. Inte bara av den vilda framfarten, hon är upprörd och arg efter ännu ett gräl med sin mor. Modern har åter anklagat henne för att vara oregerlig och besvärlig. Det är som om hon aldrig duger eller gör rätt. Christina med sitt tjocka svarta ostyriga hår, sin nyfikna och envisa blick, hänger helst fadern, friherre Karl Sporre, i hasorna när han vandrar omkring på Svartå och bevakar bygget av den nya herrgårdsbyggnaden. Det är här hon känner sig hemma. Hon är sin lillasysters motsats. Beata är allt det Christina inte är, underskön, blid, behagfull och sällskaplig, en avbild av modern. Det skulle gå bra för henne på äktenskapsmarknaden. Frustrationen växer inom Christina. Artiga konversationer, ointressanta samtal, broderier och hovnigningar är inget som lockar henne. Allt hon vill är att stanna på Svartå. Det är där hon ser sin framtid. Inte i Stockholms sällskapsliv, trots moderns tjat om alla unga män i Stockholm som familjen Sporre borde knyta fördelaktiga band med. Men Christina känner sig inte redo än, det är så mycket mer hon vill hinna se och uppleva. Den enda hon kan anförtro sig åt är pigan Maja. Maja är hennes förtrogna och vän och Christina älskar henne som en syster. Och så finns ju murarsonen Gustaf i byn förstås. Två år tidigare hade de två varit vänner, och gjort upptäcktsfärder i skogen, men nu har Gustaf fyllt arton, ska gå i sin fars fotspår och hon själv ska giftas bort. Christina kan inte släppa tankarna på honom, det pirrar i henne varje gång hon ser honom på gården.

Snart kommer dagen då det är dags för Christina att introduceras vid hovet, umgås i rätt kretsar och hitta en lämplig make … Motvilligt beger hon sig till Stockholm.

Men samtidigt uppdagas en fejd hemma på Svartå mellan byggets förvaltare och Gustafs far som får förödande konsekvenser för dem alla …