Jo Nesbö: "Det jag ska skriva om måste födas och komma inifrån"

Senaste nytt från Jo Nesbö är en del av ett riktigt spännande projekt. Nesbö är en av flera kända författare som skrivit om varsin Shakespeare-pjäs till modern prosa och för Nesbö föll valet på tragedin Macbeth. Även om detta är något annat än Nesbös Harry Hole-thrillers så kan vi lova att alla Nesbö-fans där ute inte kommer bli besvikna.

Jo, hur tänkte du när du fick förfrågan om att skriva om en Shakespeare-pjäs?
Jag tackar alltid nej till att skriva något på beställning. Det jag ska skriva om måste födas och komma inifrån. Men den här gången var det annorlunda eftersom jag alltid var fascinerad av Macbeth. Så när jag fick välja fritt bland Shakespeares verk så kändes det ändå som att det var mitt eget val.

Vad var det med Macbeth som fascinerat dig så mycket?
Min fascination av Macbeth är kanske inte så konstig egentligen när man ser släktskapet med min egen romanhjälte Harry Hole.
Fokus ligger på att huvudpersonen gör sina moraliska – eller omoraliska – val, och på om den fria vilja egentligen finns, eller om det bara är kombinationen av de yttre omständigheterna och ens personlighet som avgör valet. Kunde Macbeth ha gjort ett annat val? Kan det tänkas att han, om han gavs en ny chans med samma förutsättningar, hade kunnat argumentera med sig själv annorlunda och valt det goda? Det är ju så vi många gånger tänker, men kanske är det bara just det – en illusion av att vi har ett val - som vi tröstar oss med. Eftersom tanken på att vi skulle vara biologiska robotar som bara agerar enligt vårt program, är allt för deprimerande och skrämmande. undantag?
Kort sagt: finns det en x-faktor? Alltså en själ som arbetar oberoende av vår beräkningshjärna. Eller är bara den idén något vi tröstar oss med?

Hur gick dina tankar under skrivandet? Hur tar man sig an en gigant som Shakespeare och skriver om hans verk?
Jag la dramatikern och poeten Shakespeare åt sidan och utgick bara från skelettet i historien. Skelettet var handlingen, motivens och karaktärernas drivkraft. Utöver de mänskliga valen vi gör kommer det alltid vara tillfälligheter som tippar handlingen är ena eller andra sidan. Föreställ dig att en kvinna bestämt sig för att dränka sig i en sjö men då hon kommer dig har det frusit is på sjön. Hon tror att det är ödet och ändrar sig. I den historien är inte de yttre omständigheterna underordnade den inre drivkraften, utan de verkar tillsammans.
Precis de omständigheterna och dilemmana finns med i Macbeth, vilket jag varken ville eller kunde ändra på, medan många av de yttre omständigheterna i min historia är annorlunda. Min berättelse utspelar sig på 70-talet i en korrumperad, kriminaliserad och konkurrshärjad stad där den egentliga maktkampen inte handlar om jobbet som borgmästare utan om polismästarrollen.

Alla dina fans där ute som älskar böckerna om Harry Hole, kommer de ”känna sig hemma” i Macbeth och älska den lika mycket? 
Haha! Det låter som en ledande fråga från förlaget… men låt mig säga så här: det är en spänningsroman. En thriller. Jag tror varken jag eller läsarna hade tyckt att en ”Nesbö-försöker-vara-Shakespeare-bok” är intressant. Det intressanta här är vad jag med min berättarstil kan göra med Shakespeares ursprungsmaterial.

Skilde sig skrivarprocessen av Macbeth något från att skriva om Harry Hole? Hur, i så fall?
Ja, jag slapp att skriva synopsis. Det hade William redan gjort åt mig. 😊  

Finns det några likheter mellan Harry Hole och Macbeth som personer?
Ja. De är båda starka och svaga på samma gång. Hänsynslösa men ändå i sina känslors våld. De är båda syndare med ett samvete.

Och vad jobbar du på just nu? Någon ny bok på gång?
Alltid, alltid!

Slutligen, vad läser du just nu och har du något tips på en bok som alla borde läsa någon gång under sin livstid?
Av alla böcker som finns läser jag just nu Selma Lagerlöfs Kjesaren av Portugallien. Jag har av någon anledning fått nån sorts svenskkick och har de senaste månaderna läst Jonas Hassen Khemiri, Nina Burton, Carl-Johan Vallgren, Fredrik Backman och Kerstin Ekman.
Och vad man ska läsa innan man dör? Tja, jag tycker Vladimir Nabakovs Lolita är fascinerande vacker och obehaglig på samma gång.