Kim Andrea Brofeldt: "Jag är debutant och förväntade mig inte så mycket uppmärksamhet som boken har fått."

Grattis till en fantastisk bok och till nomineringen till Årets Bok 2024! Vad var första tanken när du fick vet att Sista kapitlet är nominerad?

Tack så mycket. Jag blev väldigt glad för att bli nominerad, det är en mycket stor ära! Jag är debutant och förväntade mig inte så mycket uppmärksamhet som boken har fått. Det är överväldigande och gör mig väldigt glad.

För de som inte känner dig sedan tidigare, hur skulle du beskriva dig själv?

Jag är 48 år och debuterade som romanförfattare i ganska sen ålder. Jag har alltid skrivit mycket, men mest korta saker, som essäer och noveller. När jag i 2021 fick en plötslig blodpropp i hjärnan och var sjuk och visste att jag inte längre skulle kunna arbeta som lärare, började jag skriva om mitt försök till en roman som blev Sista kapitlet.

Jag finner lugn och mening i ord och det var en underbar upplevelse att få reda på att skrivandet kom ganska lätt för mig. Att skapa struktur, trovärdiga romankaraktärer och en intrig med vändningar är väldigt livsbejakande och jag skriver redan på min nästa bok och tänker att det här är vad jag ska göra med mitt liv från och med nu, trots konsekvenser av blodproppen.

Hur skulle du själv beskriva Sista kapitlet?

Boken handlar om 50-åriga Sara, som lever ett ensamt och trivialt liv. Hon jobbar på ett äldreboende och den enda hon träffar på fritiden är hennes dementa rockstjärnepappa. Dessutom avslutar hon saker som de boende på äldreboendet har dött mitt i: läser de sista kapitlen av böcker i deras ställe och avslutar handarbetsprojekt.

Så här har hon levt sedan hon var väldigt liten. Genom tillbakablickar avslöjas Sarahs och hennes föräldrars liv, med hemligheter, misslyckanden, lögner och ensamhet.

I nutiden kommer två nya människor in i Sarahs liv och det väcker en längtan i henne efter att börja leva livet ordentligt – men hon vet inte om hon vågar konfrontera det förflutna för att gå vidare.

Sarah i boken avslutar projekt för de som dött. Löser de sista orden i korsordet, läser klart boken eller stickar klart tröjan. Hur kom du på den idén? Är det något du tänkt på att göra själv?

Det är en idé jag haft sedan jag var barn, när min mormor alltid började med att läsa sista sidan i en bok, ifall hon skulle dö, utan att veta hur det slutade. Gradvis växte idén om att en person (Sarah) skulle avsluta saker för andras räkning.

För Sarah är det i hög grad ett tvång, något hon gör för att ge mening åt sitt annars tomma liv. Jag har aldrig haft behov av att göra detsamma själv.

Vad önskar du att man som läsare tar med sig när man läst Sista kapitlet?

Jag hoppas att boken kan väcka lite tankar kring livsval, relationer, föräldraskap, ensamhet och nystart.

Det finns många våldsamma och sorgliga saker i boken, men jag hoppas verkligen att du också ska kunna se ljusets sprickor i den och sitta kvar med en känsla av att livet är något vi själva har möjlighet att forma som vi vill.

Har du några författarförebilder som inspirerat dig i ditt skrivande?

Jag har alltid tyckt mycket om John Irving. Han inspirerar mig alltid.

Men det finns också många duktiga nordiska författare som skriver fint och klokt om familjedynamik. Jag är också mycket imponerad av Alex Schulmans författarskap.

Till sist: har du något riktigt bra boktips att dela med dig av? En bok du aldrig glömmer. 

Jag har så många att det är svårt att välja! Generellt sett gillar jag böcker som spänner över lång tid, där man följer en familj och ett liv. Jag kan nämna exempel Ciderhusreglerna av John Irving, Tre av Valerie Perrin och Steglitsan av Donna Tartt.

Tack!