Hans Rosenfeldt: "Det är inte någon hemlighet att jag gillar att skriva om kvinnliga huvudpersoner."

För de som inte känner till dig sedan tidigare, hur skulle du presentera dig själv? Jag är en femtiosexårig trebarnsfar, född i Borås men bosatt i Stockholm, som sysslat med tv, radio, manus och skrivande i snart trettio år. Vet man inte alls vem jag är och undrar om ’man sett något jag gjort’ så är jag väl mest känd för att ha skrivit tv-serien ’Bron’.

Berätta om nya boken Vargasommar?
Tidigare har jag gett ut sex böcker som jag skrivit tillsammans med Michael Hjorth, men Vargasommar är den första bok jag skrivit själv.

Det är en spänningsroman som utspelar sig i Haparanda och börjar med att man hittar rester av en människa i en död varg. Den avlidne verkar ha kopplingar till en blodig gänguppgörelse i Finland någon vecka tidigare, men nu är frågan hur och varför han hamnade i Haparanda och vad som egentligen hänt? Och det är fler än polisen som vill veta. Fyndet leder till en kedja av brutala händelser som Haparanda aldrig varit med om maken till tidigare.  

Du har i boken både en kvinnlig polis – Hannah Wester, och en kvinnlig lönnmördare. Var det någon speciell anledning till att du valde att göra båda dessa roller kvinnliga?
Det är inte någon hemlighet att jag gillar att skriva kvinnliga huvudpersoner. Att Hannah Wester blev Hannah beror nog dock mest på att jag ville att min egen bokserie skulle skilja sig så mycket som möjligt från böckerna som jag och Micke skriver tillsammans, där vi har en manlig huvudkaraktär. Katja, min kvinnliga lönnmördare, kommer helt enkelt från att jag tycker att det är roligare att läsa om och titta på när kvinnor är riktiga ta-ingen-skit-bad-asses.

I boken blir den lilla gränsstaden Haparanda centrum för oerhört brutala händelser. Vad tror du det gör med en i vanliga fall så pass lugn stad att utsättas för något sådant?
Hade det som händer i Vargasommar hänt i verkligheten är jag ganska säker på att hela staden hade befunnit sig i ett slags kollektivt chocktillstånd. När våldet skördar offer i en relativt liten stad, som ju Haparanda är, är det troligare att man har någon form av personlig koppling eller i alla fall vet vem personen eller personerna i fråga var. Då får man en känsla av att våldet kommer närmare och oron och otryggheten blir större. Rent polisiärt hade antagligen inte utredningen stannat hos polisregion Nord, utan man hade nog kallat in förstärkning, kanske till och med Nationella Insatsstyrkan mot slutet. Plus att media mer eller mindre hade belägrat staden och rykten och spekulationer hade exploderat på sociala media, vilket hade ökat på osäkerheten och otryggheten. I värsta fall vänt människor och grupper mot varandra. Korta versionen: Man hade haft ett litet helvete.  

Hur kommer det sig att du valt just Haparanda som plats för din nya serie?
En del av det hör ihop med svaret tidigare, mina och Mickes böcker utspelar sig inte på någon bestämd plats utan vi flyttar runt geografiskt i varje bok, så för att återigen skilja mig så mycket som möjligt från dem så valde jag en bestämd ort att förlägga handlingen i.
Att det sedan blev Haparanda beror på att jag var däruppe för tiotalet år sedan för ett möte, kom i ärlighetens namn inte ihåg så där jättemånga detaljer, men jag hade ett bestämt minne av att jag tyckte att det var en cool, lugn plats med en spännande historia. Så fort det blev bestämt att jag skulle skriva en egen bok visste jag att den skulle komma att utspela sig i Haparanda.

Du har ju skrivit både manus till tv-serier, böcker tillsammans med Michael Hjort och nu kommer Vargasommar där du är ensam författare. Vad skulle du säga är den största skillnaden mellan dessa olika sätt att skriva?
Den största skillnaden – förutom att jag behövde skriva hela boken den här gången istället för halva – är att det inte fanns någon som kunde historien lika bra som jag, som kände karaktärerna. I vanliga fall, när Micke och jag skriver eller när jag jobbar med en tv-serie, så finns det andra som kan materialet lika bra som jag och som kan hjälpa till att bolla idéer, vrida och vända på saker om jag kör fast. Nu var det bara jag och upptäckten hur mycket jag saknade någon i den kreativa processen var den absolut största skillnaden.

Hur kommer det sig att du valde att börja på en ny kriminalserie som ensam författare?
Både Micke och jag arbetar med annat än att skriva om Sebastian Bergman och den här gången fick vi inte ihop våra kalendrar för att skriva en ny del i den serien och då tänkte jag att jag skulle prova på att skriva en på egen hand…

Till sist: har du något riktigt bra boktips du vill dela med av, till våra medlemmar?Fiction:
Oceanen vid vägens slut – Neil Gaiman
Dagar utan slut – Sebastian Barry
Vägen – Cormac McCarthy

Fakta:
Sapiens – Yuval Noah Harari
Svälten – Magnus Västerbro
Ålevangeliet – Patrik Svensson


Tack, Hans!