Jag blundar och ber

Julia stänger dörren till sin våning på Styrmansgatan och låter käppen falla till golvet. Det skramlar till och blir sedan dödstyst. Nyss åt hon middag med sin exman Sidney och tillät sig att minnas hans kyssar – nu värker ensamheten inom henne. Men förhoppningsvis kan Sid hjälpa till nästa gång hon behöver hans poliskompetens.
Tankarna avbryts när telefonen ringer. ”Förlåt att jag stör”, hörs en försiktig kvinnoröst. Så börjar hon snyfta i luren och säger att hon inte vågar gå hem. Julia känner igen rösten. Det är den berömda skådespelerskan Bianca Salo, som har huvudrollen i Shakespeares tragedi Macbeth på Dramaten. Bianca berättar att hon tror sig ha en stalker. För några veckor sedan tände någon eld på en klänning i hennes loge. Och i natt vaknade hon av att en man stod inne i hennes sovrum.
Julia lovar att möta upp Bianca utanför hennes hem på Nytorget, som visar sig vara en stökig men bohemiskt trivsam lägenhet. På väggarna hänger inramade teateraffischer från föreställningar av Måsen, Ett dockhem och Fröken Julie. Så faller Julias blick på något ute på balkongen. I rottingsoffan ligger en död kråka.
En stund senare sitter Julia och Bianca i vardagsrummet, med två vinglas och en flaska Côtes-du-Rhône på bordet mellan sig. Bianca har just berättat att hennes expojkvän Nicolás var diplomat och hittades död på ett hotellrum i Helsingfors. Eftersom hans brasilianska släkt aldrig accepterat deras förhållande blev Bianca inte inbjuden till begravningen. ”Men nu tror du att det var han som dök upp i ditt sovrum?”, frågar Julia och snurrar på sitt vinglas. Bianca nickar och förklarar att hon aldrig fick tillbaka Nicolás nycklar till lägenheten. I samma stund ser Julia hur skådespelerskans ögon omedvetet söker sig mot något i

bokhyllan ...