Vargasommar

Hannah står i bh och uniformsbyxor när det ringer. Hon har precis blivit nerspydd av en knarkare och är på väg in i polishusets dusch. Därför är hennes ton en aning kort när hon svarar, och när hon får höra vad det gäller önskar hon att hon låtit bli. Två vargar har hittats döda. En varghona och hennes valp som förgiftats någonstans nordväst om Haparanda. Troligtvis ett jaktbrott som kommer läggas ner i brist på resurser. Hannah hör att hon själv låter trött när hon säger att hon står lite illa till, men i nästa sekund är hon klarvaken i tankarna. Hon kan inte ha hört rätt …

”Hade de ätit en människa?”, upprepar kommissarie Gordon Backman Niska samtidigt som han spänner ögonen i Hannah. Tonfallet avslöjar att han inte riktigt vill tro att det är sant, samtidigt som han funderar på konsekvenserna. Hannah kan bara bekräfta. Hon vet också att rovdjursfrågan splittrar Sverige, och att det vore rena drömmen för varghatarna att kunna peka på människoätande vargar. Men än så länge vet de faktiskt inte om vargarna har dödat någon. Offret kan ha dött där ute i vildmarken av andra orsaker ...

En stund senare är de på väg i bilen för att ta reda på det. Tur i oturen är att vargarna hade sändare på sig, så det går att följa deras väg. Hannah kör in i Vitvattnet söderifrån och snart går hon och Gordon tysta sida vid sida samtidigt som de skannar av marken. Efter en knapp timme lyfter några stora kråkfåglar när de hör dem komma, och Hannah vet att de hittat vad de söker.

Kroppen ligger bara delvis dold under granris, mossa och kvistar. Hannah nickar mot den bristfälliga graven. ”Det ser ut som om vi fått ett mord”, säger hon.