Förlist
Inbunden
Förväntas skickas under v.{{selectedProduct.ReleaseWeek}}
Förväntas skickas under v.{{selectedProduct.ReleaseWeek}}
Redaktionens val
Jag dras med i Suzanna Dilbers fantastiska text, berörs starkt både av de öden som här berättas, både i dåtid och nutid, men också av beskrivningen av det dramatiska och fascinerande landskap som öppnar sig över sidorna ...
Ensam i en liten fjällstuga i Nordnorska Lofoten hoppas hon få själslig ro ... Drabbande om livet, döden och kärleken …
Digermulen. Lofoten.
Den lilla vita kyrkan ligger vackert på en höjd, med gravarna placerade i en slänt ner mot havet. Vid ena kortsidan av kyrkogården står en stor mörkgrå sten omgiven av många små gravstenar. Brudeforliset 1920 lyder inristningen på den stora stenen. Det är allt. På varsin sida av den stora stenen står det Nikoline Kristoffersen f. Olsen, född 1899 och Daniel Kristoffersen, född 1892. Det unga brudparet Nikoline och Daniel drunknade på det som skulle bli deras livs lyckligaste dag, deras egen bröllopsdag. På väg hem från kyrkan hände något med rodret, och båten de färdades i slogs rakt in i berget. Elva människor följde båten ner i djupet, så också det unga brudparet. Det sades att Daniel var en duktig simmare men att han vägrade lämna Nikoline som i panik satt kvar. Det sista folk såg när båten sjönk var att de två höll sig tätt ihop …
Den tragiska historien är känd i bygden och når snart den tillfälliga besökaren Carolines öron. Den berör henne starkt. Hon har kommit till Lofoten där hon fått låna en stuga av en väninna. Hit, till det svindlande vackra och dramatiska landskapet har hon flytt från det liv som blivit omöjligt att leva hemma i Stockholm. Bort från döden. Bakom sig lämnar hon sin älskade man Adam, svårt sjuk i cancer …
I den ensligt belägna stugan mitt bland de spetsiga bergen dit det inte ens finns en körbar väg vintertid, hoppas Caroline få ro. Andas igen i ljuset och i den klara luften. I tystnaden. Utsikten från stugan är hisnande, ett panorama som får henne att hicka till. Även om hon saknar Adam så mycket att det gör ont kan hon inte låta blir att känna en lättnad. Men får hon verkligen känna så?
Den storväxte och tillknäppte Audun, väninnans bror, hjälper henne på plats, det lilla kylskåpet och köksskåpen har han fyllt med mat. I sin ägo har han trettiofyra enorma hundar med isblå ögon, det är dessa Alaskan huskies han lever av, med hundspann och vildmarksturer försöker han locka turister till bygden.
Till en början skräms Caroline av hundarna, de påminner henne om en flock vargar. Men en av dem är speciell, den valpigt glada Ossi charmar henne från första stund, även om hans lynne och kelsjuka gör honom mer till en familjehund än draghund, till skillnad mot den majestätiska Leikko, den bästa av dem alla.
I fjällvärldens lugn och i Auduns och hundarnas sällskap försöker Caroline lämna det förflutna bakom sig, samtidigt som saknaden efter Adam gör sig påmind. Allt det de hade haft. Allt det skulle ha fått. Allt det som inte blev ...
Läs mer
Redaktionens val
Jag dras med i Suzanna Dilbers fantastiska text, berörs starkt både av de öden som här berättas, både i dåtid och nutid, men också av beskrivningen av det dramatiska och fascinerande landskap som öppnar sig över sidorna ...
Ensam i en liten fjällstuga i Nordnorska Lofoten hoppas hon få själslig ro ... Drabbande om livet, döden och kärleken …
Digermulen. Lofoten.
Den lilla vita kyrkan ligger vackert på en höjd, med gravarna placerade i en slänt ner mot havet. Vid ena kortsidan av kyrkogården står en stor mörkgrå sten omgiven av många små gravstenar. Brudeforliset 1920 lyder inristningen på den stora stenen. Det är allt. På varsin sida av den stora stenen står det Nikoline Kristoffersen f. Olsen, född 1899 och Daniel Kristoffersen, född 1892. Det unga brudparet Nikoline och Daniel drunknade på det som skulle bli deras livs lyckligaste dag, deras egen bröllopsdag. På väg hem från kyrkan hände något med rodret, och båten de färdades i slogs rakt in i berget. Elva människor följde båten ner i djupet, så också det unga brudparet. Det sades att Daniel var en duktig simmare men att han vägrade lämna Nikoline som i panik satt kvar. Det sista folk såg när båten sjönk var att de två höll sig tätt ihop …
Den tragiska historien är känd i bygden och når snart den tillfälliga besökaren Carolines öron. Den berör henne starkt. Hon har kommit till Lofoten där hon fått låna en stuga av en väninna. Hit, till det svindlande vackra och dramatiska landskapet har hon flytt från det liv som blivit omöjligt att leva hemma i Stockholm. Bort från döden. Bakom sig lämnar hon sin älskade man Adam, svårt sjuk i cancer …
I den ensligt belägna stugan mitt bland de spetsiga bergen dit det inte ens finns en körbar väg vintertid, hoppas Caroline få ro. Andas igen i ljuset och i den klara luften. I tystnaden. Utsikten från stugan är hisnande, ett panorama som får henne att hicka till. Även om hon saknar Adam så mycket att det gör ont kan hon inte låta blir att känna en lättnad. Men får hon verkligen känna så?
Den storväxte och tillknäppte Audun, väninnans bror, hjälper henne på plats, det lilla kylskåpet och köksskåpen har han fyllt med mat. I sin ägo har han trettiofyra enorma hundar med isblå ögon, det är dessa Alaskan huskies han lever av, med hundspann och vildmarksturer försöker han locka turister till bygden.
Till en början skräms Caroline av hundarna, de påminner henne om en flock vargar. Men en av dem är speciell, den valpigt glada Ossi charmar henne från första stund, även om hans lynne och kelsjuka gör honom mer till en familjehund än draghund, till skillnad mot den majestätiska Leikko, den bästa av dem alla.
I fjällvärldens lugn och i Auduns och hundarnas sällskap försöker Caroline lämna det förflutna bakom sig, samtidigt som saknaden efter Adam gör sig påmind. Allt det de hade haft. Allt det skulle ha fått. Allt det som inte blev ...
Läs mer